Jag tror nog att vi alla har haft dagar på jobbet då ingenting riktigt fungerar, dagar då resultatet inte blir vad man önskade hur mycket man än kämpar och tar i. Har man Rickards yrke och tävlar i det tuffa brittiska mästerskapet så finns det bara ett alternativ sådana dagar. Nämligen att bita ihop för smärtan, och ge sitt yttersta för att rädda vad som räddas kan.
- Det har varit en riktigt tung dag, rapporterar Rickard från England. Nu tror jag dock att teamet insett att jag har en hög smärttröskel i alla fall om jag ska ta något positivt med mig.

Canada Heights var egentligen en bana som Rickard tyckte riktigt bra om. Den är backig och har ett ganska så långt varv, och det var ett grymt fäste i den. Fästet kom dock till ett pris, för banan blev snabbt otroligt spårig och på vissa ställen var de 30-40 centimeter djupa.
- Banan var riktigt cool innan regnet kom, sammanfattar Rickard.

Dagen inleddes som sagt var ganska så bra med riktigt fint väder, och bra stämning i teamet. Rickard preparerade CRF250 gick som ett skållat troll, och han rullade ut till tidskvalet full av självförtroende.
- Jag är väldigt missnöjd med min tid i kvalet. Jag missade mina bromspunkter och hade svårt att få ett fritt varv. Jag slutade först på 24: e plats vilket i och för sig tyder på en bra lägstanivå. Förra året missade jag helt att kvala med, men nu går jag säkert vidare när jag underpresterar, funderar Rickard.

I den första starten som skedde från platta, stod Rickard långt till höger. Startrakan var en uppförsbacke följt av en vänstersväng och utsläppet blev perfekt.
- När jag tittade åt vänster såg jag bara Shaun Simpson som kör en KTM fabrikscykel, och jag höll jämna steg med honom hela vägen så kraften i den här cykeln är helt otrolig. I startkurvan kom några ytterligare som hade en närmare väg före mig och jag var nog fyra när det small till. Jag blev stenhårt påkörd och flög ut och vurpade med en annan förare riktigt rejält. Jag kom snabbt upp på cykeln men hade ordentligt ont i ena armen och högerbenet och frambromsen var trasig. Jag kom ikapp klungan men föll sedan på nytt på grund av bromsen. Efter det tog det lång tid att komma igång, och jag hade kämpat mig upp till 22: a när jag svängde av för att inte vara i vägen när det blev dags för varvning, suckar Rickard.

Mellan heaten kunde Rickard besiktiga sin sargade kropp, och det var ingen vacker syn. Högerlåret hade fått en rejäl lårkaka, och i armen fanns ett jack som nästan gick in till skelettet. Såret tvättades och plåstrades om, och därefter var det dags för nästa heat.
- Jag hade rejält ont, men känslan av att jag ville ge allt för teamet som ordnar allt åt mig var ännu starkare så jag beslöt mig för att testa i alla fall. Jag gjorde ingen kanonstart nu utan varvade som 30: e man. Därefter följde fyra eller fem riktigt bra varv där jag kunde köra upp mig till 13: e plats, men sedan fick jag problem med sikten. Det kom nämligen ett skyfall under 20 minuter i pausen, och banan var nu riktigt blöt så glasögonen hade snabbt gjort sitt när man hela tiden låg bakom folk och försökte att komma förbi. Jag kastade glasögonen men fick då en stor jordklump rakt på ögat så jag fick en stor blåtira, och som ett resultat så kraschade jag. Jag kom upp i tid för att rädda en 16: e plats i mål, men det kändes återigen som att det inte var min dag, sammanfattar Rickard.

Under kvällen syddes Rickards arm med tre stygn och är nu ganska så okej. Det är värre med hans ben som än så länge inte har hämtat sig, och det blir därför ett par dagars påtvingad vila för Hondaföraren.
- Nästa helg är tävlingsfri, men så fort benet bär så är det full träning för om två veckor är det race igen. Jag vet att jag kan så mycket bättre än vad jag fick ut den här helgen, så det är bara att blicka framåt och glömma det här avslutar Rickard.

Med vänlig hälsning Rickard Sandberg Racing